Vågar jag äta en persika?
Jag älskar mat – lagar mat, äter det och delar det med andra. Ibland kan min njutning av mat känna sig som en handling av motstånd. Med så många komplicerade problem som ingår i äta – från hälsa till kropps bild till kön – det kan vara skrämmande att bara sätta sig ner och verkligen njuta av en måltid.
När jag började en matblogg 2011 visste jag att jag ville införa en del av den där uppenbara inställningen till mitt skrivande. Varje matblogg behöver ett snyggt namn och jag ville att min skulle fånga glädjen jag hittar i mat även när det känns komplicerat.
Jag tänkte på “The Love Song av J. Alfred Prufrock”, av T. S. Eliot. I en av de mest kända stanserna av dikten föreställer Prufrock sig som en gammal man.
Ska jag dela mitt hår bakom? Vågar jag att äta en persika?
Jag ska bära vita flanellbyxor och gå på stranden …
Den här persiken hoppade av sidan på mig. Jag plockade ut den ur diktens sammanhang och satt med det en stund. Jag visste att jag hade en titel för min blogg: Våga äta en persika.
“Prufrock,” för mig, är en dikt om tvekan, om obeslutsamhet. Under en längre tid så har jag känt mig om mat. Som en överviktig kvinna befinner jag mig ständigt på andra gissningar när och vad jag väljer att äta. En del av det är hälsorelaterat, och en del av det är rädslan för att bli dömd.
Vår kultur lägger ett enormt tryck på kvinnor att känna sig skam över äta. Det finns där i vår annonsering: Tänk på den redan slanka kvinnan som drömmer om tårta och äter tårtor i yoghurt istället. Det är där i våra kulturella troper, som kvinnan på ett första datum med en man som beställer en sallad och sedan plockar på den, kväva ner några minnen eller ingenting alls.
(Bildkrediter: Kate Winslow & Guy Ambrosino)
Det är också i våra sociala ritualer. Hur många gånger har jag sett en grupp kvinnor som kritiserar sig för vad de äter? “Jag kan inte tro att jag åt all den pizzaen. Jag ska gå en extra lång sikt imorgon.” Det är ett bindande kall-och-svar, och jag är definitivt inte immun mot det. Vi poliserar varandra.
Och för att göra det värre flyttade målposterna ständigt. Ät för mycket, och du är unfeminine; för lite, och du är ohälsosam. Mac och ost gör dig tjock, men om du äter inget annat än sallader försöker du för hårt. Jag har hört alla dessa meddelanden – en del på samma gång – i TV och på den skrivna sidan och ut ur munnen av människor jag känner och bryr mig om.
Och det finns ett extra lager för kvinnor, som jag, som inte är tunn. Våra kroppar är så ofta upptagna för offentlig kommentar och “Är du säker på att du ska äta det?” är en av de skarpaste vapenna på engelska. Tänk på karikatyren hos en fet kvinna som äter en burger; hon är slarvig, oattraktiv, lätt mockad. Vem vill ses som den personen i verkligheten? Även när jag har sett fram emot en måltid hela dagen är det lätt att andra gissa mig själv av att njuta av det.
En persika, då är det motsatt av det med sina spolade kinder och saftiga doftande kött. Det är sensuellt. Det är överbryggande. Det är super-säsong, anländer på högsommar när vädret är klibbigt och vi går runt med våra armar och ben nakna.
En persika, då är det motsatt av det med sina spolade kinder och saftiga doftande kött. Det är sensuellt. Det är överbryggande. Det är fantastiskt säsong, anländer på högsommar när vädret är klibbigt och vi går runt med våra armar och ben nakna. Jag väntar hela året på de bästa persikorna, jobbar sedan runt böndernas marknad provtagning av varje stativs varor, försöker bestämma vilken är min favorit den dagen.
När jag känner mig övertygad, tar jag en mogen persika och äter den som står över diskbänken och slår upp saften som löper ner min hand och handleden. Det är den typ av slarvig, o graciös ätande jag har länge varit rädd för att göra offentligt. Men varför? Vad är det att känna sig synd om, i att njuta av maten som gör mitt sinne och kropp glad?
Jag älskar att äta persikor, precis som jag älskar att äta stekt ägg och gurkor och linser och ja, pizza och mac och ost. Det här är saker som uppfyller mig, som ger mig nöje. Under årens lopp har jag insett vad jag verkligen förlorar när jag låter den föreställda dom som andra tar över mina måltider.
(Bildkredit: Erika Tracy)
Mat handlar om näring och smak. Men för många av oss handlar det också om att dyka in i något tabu, något vi kanske är rädda för att erkänna att vi vill ha. Det handlar om att vara vågat att äga våra behov och önskemål, och i processen att trycka tillbaka mot det kulturella trycket att vara mindre, att vilja ha mindre, att vara generad av vår egen hunger.
Så jag arbetar varje dag med att skälla min skam. Tillåter att jag är hungrig, även om ingen annan runt mig är. Beställa vad jag vill ha på en restaurang, istället för att hänga tillbaka och vänta på att se vad alla andra får. Tar andra eller till och med tredjedelar av en maträtt som jag verkligen älskar. Att ha den ärmlös topp på sommaren och äta persikor över diskbänken.
Jag vågar äta en persika.
